twitterfunderingar

Emanuel Karlsten - flitig twittrare som snabbt dyker upp om man bildgooglar "twitterelit". Han har just nu 7243 fölljare och har kläckt ur sig 38 811 tweets.

Har sent omsider börjat använda twitter rätt flitigt. Det är positivt på många sätt; jag får kontakter och utbyter tips i mycket högre grad än förut, jag läser fler intressanta artiklar och jag följer med i nyhetsflödet på ett snabbare och enklare sätt. Men det har också lett till att jag hela tiden funderar på hur jag skulle formulera allt jag gör på twitter; om hur mina vardagliga menlösa förehavande kanske kan kännas mindre menlösa i 140-teckensformat. Jag har också mycket svårare för att blogga. Allt jag vill säga ryms inom 140 tecken numera. Ska det vara längre än så blir det lätt – ja, lite menlöst. Och ganska svamligt.

Fortsätt läsa twitterfunderingar

Annonser

Mån till fre 9-5

Hur mycket ska man jobba? Vad ska vara viktigast, jobbet eller fritiden? Det kan låta som en dum fråga – jobbet ska inte vara allt, det leder bara till utbrändhet och ett asocialt liv.  Men å andra sidan, jag har ju lagt ned mer energi på min utbildning och på min framtida karriär än på något annat i hela mitt liv för att jag vill vara säker på att det där som jag ska ägna mig åt större delen av mitt liv (fem dagar i veckan de kommande 40 åren i alla fall) verkligen är kul – och då har jag ju egentligen redan bestämt att jobbet  faktiskt är (nästan) allt.

När jag arbetade på McDonald’s hade jag en kollega som hade torkat bord efter snabbmatsgäster i 16 år. På natten. Min första tanke var: varför i helskotta har du jobbat här så länge? Min bordstorkande kollega förklarade för dem som undrade att hon trivdes bra med flexibiliteten som jobbet gav, att hon hade möjlighet att ta ledigt längre än fem veckor på sommaren till exempel. Det var några år sen jag själv slutade steka burgare och torka bord, men med största sannolikhet så jobbar hon kvar.

Själv har jag precis börjat ett nytt jobb. Jag har helt frivilligt skrivit på ett avtal som inte ger mig någon övertidsersättning och jag har blivit förvarnad om pressläggningsveckor med många långa 12-timmarspass. När jag inte är på jobbet funderar jag på vad jag ska göra när jag kommer till jobbet, det där som jag ska kolla upp, skriva ner, maila om, påminna om. Det har bara gått en vecka, man kan tänka att det är en stress och nervositet som ger med sig när jag känner mig mer inkörd. Jag tror att det kommer att bli tvärtom. Ju mer jag vet och kan och får ta ansvar över, desto mer har jag att oroa mig för utanför jobbet.

När jag idag efter en normallång arbetsdag med lite snuvig näsa och krypande feberfrossa går från tunnelbanan tänker jag att det trots allt är några timmar tills jag ska gå och lägga mig. Att det faktiskt finns lite tid till något annat en liten stund. Då kan jag såklart inte låta bli att tänka – är det så här det ska kännas de kommande 40 åren? Fanns det inte en större, bättre och mer fantastisk plan?

Den där dagen

Ljusmanifestation på Sergels torg 29 juli

Sommaren regnar bort utanför fönstret och om fyra dagar börjar nya jobbet. Sex veckor på Studio Ett gick mycket snabbare än jag trodde, både bra och dåligt såklart. Bävade inför ännu en sommar utan ledigt, men det har varit kul att jobba. Kul att få känna att man hänger med och håller koll. Kul att få göra reportage om det där som JAG tycker är intressant.

Det här har också varit sommaren när jag för första gången fick arbeta samtidigt som det smällde. Samtidigt som det otänkbara hände. 22 juli och dagarna som följde kommer jag sent att glömma. De där timmarna mellan 15.30 och 23.00 den där fredagen har för alltid etsat sig fast. De där timmarna när vi fort fort fort skulle vi få tag i personer som kunde berätta, fort fort fort skulle vi försöka kabla ut så mycket information som möjligt. Timmarna när jag bara koncentrerade mig på att hitta telefonnummer, skriva mail, sms och twittra ut efterlysningar. De där timmarna innan jag tillät mig själv att försöka förstå vad det var som hade hänt.

Fortsätt läsa Den där dagen