Tid för ansvar. Eller hur var det?

Journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som sitter fängslade i Etiopien åtalade för terrorbrott

Hemkommen från Publicistklubbens debatt på kulturhuset om de farliga uppdragen, i de farliga konfliktzonerna som oftare än inte görs av frilansjournalister, inte fast anställda. Och som skulle ha gjorts av Martin och Johan som nu sitter fängslade i Etiopien i väntan på rättegång. När jag kom hem för en stund sedan snurrade huvudet av alla känslor och tankar som väckts under debatten. Tänker dela med mig av två saker. Nej, tre. Den första är den fantastiska liknelse som frilansfotografen Jens Assur gjorde mellan frilansjournalister och byggnadsarbetare. Föreställ er att ett byggföretag inför byggandet av den sista våningen på ett hus skulle kalla in extern personal. Den sista våningen, högst upp, som medför absolut störst risker att bygga. De externa byggarbetarna kallas in för att ta risken som företaget inte vill utsätta sin anställda för. Föreställ er sedan att företaget ser till så att de externa arbetarna inte har någon vettig försäkring, de är dåligt utbildade och de får kasst betalt. Dessutom får de bara betalt om de lyckas bygga den sista våningen, misslyckas de får de inte betalt och de får inte heller några fler uppdrag. Trillar de ner får de varken betalt eller fler uppdrag, av förklarliga skäl.

Det andra jag tänker på är också något som Jens Assur sa – nämligen att det inte handlar om girighet. Det handlar inte om att frilansjournalister tror att de ska bli miljonärer för att de vågar ta risken att åka in i konfliktområden där media egentligen inte släpps in. Det handlar om att de när de tar de här riskerna behöver någon som kan betala för i alla fall lite lite säkrare förutsättningar; säkra transporter, en bra försäkring, en skottsäker väst. Säkerhet som kostar pengar som frilansaren inte har och som medieföretagen inte vill hosta upp. Medieföretagen som däremot hemskt gärna köper en bra story och inte betalar särskilt bra för den.

Det tredje jag tänker på är det som frilansjournalisten Jesper Huor påpekade flera gånger under kvällen, att de som lyckas och kommer hem med scoop hyllas som hjältar, medan de som misslyckas målas ut som lite klantiga, som äventyrare, som journalister som ”får skylla sig själva” när de åker in i ett område som UD avråder från att resa in i. Att Martin och Johan är erfarna, välrutinerade, skarpa journalister som rest över hela världen, det hörs det inte så mycket om. Förrän kanske nu då, när Carl Bildts namn är med i leken och de faktiskt har blivit åtalade.

En stund efter att jag har kommit hem så pratar jag med min pappa i telefon.  När jag berättar om debatten jag just varit på säger han: ”Men man har ju fått intrycket av att de här killarna i Etiopien var lite äventyrare, lite galna”. Ja, man har ju det. Och vems fel är det? Inte är det pappas i alla fall.

Gör något här och lyssna på hela debatten här

Annonser

One thought on “Tid för ansvar. Eller hur var det?”

  1. Det är verkligen en utmaning, allra helst för den som inte är ”skolad”, att förstå när rapporteringen är ensidig. Grundregeln är väl att den ALLTID är det, att man ALLTID skall hålla ögonen efter alternativa ”berättelser”. ?
    Pappa (som är nöjd med citatat ..:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s