Det väger inte jämnt

Andrea Edwards på Turteatern

Har försökt följa med lite i scumdebatten, men mest (med vissa undantag, Nina Lekander inkluderad) blivit arg och velat sparka sönder något ömtåligt. Tills jag läste Jens Liljestrands fantastiska recension i DN. Det borde kanske inte spela någon roll om orden är en mans eller en kvinnas, men när Liljestrand skriver recensionen ur perspektivet att han faktiskt är man, så gör det plötsligt all skillnad i världen. För det som gör allra mest ont när ilskan (nästan) rinner över, är att det är så många som inte förstår. Att det inte väger jämnt. Och att det inte är ok.

ps. jag älskar scummanifestet, förbehållslöst och helt och hållet, bara så ni vet

Annonser

Kanske finns det hopp

Det har stått en olåst cykel utanför mitt hus i över en vecka nu. Däcken är punkterade, men annars ser den ut att vara helt duglig. Den har flyttat på sig cirka 20 meter, men den har inte försvunnit. Misstänker att den är stulen. Skulle vilja försöka uppmärksamma ägaren på att den står här. Men hur sjutton skulle det gå till? Än så länge är den i alla fall inte stulen-stulen. Och det känns ju fint. Kanske betyder det att alla inte är själviska och snåla och tar varje tillfälle att tillskanska sig något som är ”gratis”. Kanske finns det hopp.

Precis liksom jag vet inte

Min systers schweiziska man tar svensklektioner. Han kan några ord sedan innan; snögubbe, kräfta, fluffig, groda. Nu har han lärt sig några fler: bord, precis, liksom, jag vet inte, katt, roligt. Det är tydligen svårt att skilja på i, u och y. Vem kunde tro det. Just nu får han inte till så många färdiga meningar, men ”right now it’s just a lot of words, but one day they will all match” Tills dess så använder han flitigt kombinationen ”min fru. min frukost” u som u liksom.

En nästan riktig person

livechatt - det senaste inom kundservice

Försöker köpa en ny telefon och samtidigt byta operatör. Det går sådär. Har därför ett antal gånger de senaste dagarna använt chattsupport hos en av mobiloperatörerna. I stället för att ringa (sitta i telefonkö) så kan du sen en tid livechatta med kundservice och medan du väntar göra andra saker. Varje gång är det ett nytt namn i chatten, igår var det Lina och idag var det Sabine. Är hyfsat övertygad om att det är riktiga personer som sitter och slår på tangenterna, men det är ändå så pass systematiserat att jag nästan tror att jag chattar med en robot. Svaren är exakt samma: ”ett ögonblick ska jag titta på ditt ärende”, ”jag måste kolla upp det”. Tänker att de såklart måste formulera sig likadant och tänker sedan att för att utesluta att det ändå bli variationer och stavfel så har de olika knappar för att klistra in olika färdiga fraser, och ibland får de använda egna ord men ändå enligt en väldigt strikt mall. När jag tänker efter skulle det såklart vara mycket charmigare utan de där färdigkonstruerade fraserna. Men jag antar att någon undersökning har visat att det ger bäst resultat om alla formulerar sig likadant. Fortsätt läsa En nästan riktig person

9 kanske inte så väl valda

Mitt nionde år på Stockholms filmfestival öppnade jag inte programtidningen förrän bara dagar innan festivalen började. Hade jag haft bättre framförhållning hade jag med största sannolikhet även sett The Future, The Lady och Wuthering heights . Jag får försöka se dem på något annat vis.

Årets kanske inte så väl valda skörd bestod i alla fall av:

Drive

Mer maffiavibbar och splattermord än jag hade förväntat . Men Ryan Gosling levererar alltid.

Restles

Gus van Sant gör baske mig inga dåliga filmer. Och huvudrollsinnehavarna alltid lika bildsköna. Tokblöta kinder blev det också.

Den goda fen

Totalt superknasig fransk papphammarkomedi med undertoner av något slags allvar som säger ”det är ok att vara som du är”. Öppningsscenen är fantastisk – cykel i regn längs med kaj.

Förbjuden kärlek

En iransk fucking åmål är kanske att ta i, men unga vackra kvinnor, lesbisk kärlek och en oförstående omgivning finns där. Inramningen är ett nutida Teheran – med videobutiker bakom hemliga dörrar i frisersalongen, förbjudna eftermiddagsdiscon och en sedlighetspolis som ser och hör allt. Klart sevärd.

All she can

Det är väldigt tydligt vad det är regissören vill uppnå, vilka känslor som historien ska väcka hos publiken. Men varken historien, skådespelarinsatserna eller dramaturgin når ens halvvägs fram. Siktet var inställt på en Million dollar baby men inte ens förtexterna är lika bra som Clintans ”tough ain’t enough”.

George Harrison - Living the material world

Som gammalt hängivet Beatlesfan njöt jag av varje klipp med de livs levande beatlarna in action. Även om Paul och John fick min mesta uppmärksamhet back in the day så har jag nog ändå alltid vetat att det var något särskilt med den där George; han skrev ju trots allt fantastiska Here comes the sun. Nu är han inte bara den där mystiska killen i bakgrunden längre. Nu är han George – killen som kände alla, finansierade Life of Brian, fick sin fru stulen av Eric Clapton och älskade att rensa ogräs i sin trädgård. Och det är lite befriande med en film där regissören tillåter sig själv att ta god tid på sig och berätta en historia metodiskt och från början. Även om 3 och en halv timme i en obekväm biostol kanske inte är ultimat.

Jump Ashin

Har aldrig sett en film från Taiwan förut. Det visade sig vara en trevlig upplevelse. Nästa gång håller jag dock tummarna för att de låter den engelska undertexten ligga i mer än 0,5 sekunder i taget, min kinesiska är lite rostig. För övrigt kommer den här filmen betydligt närmare Million dollar baby än praktfiaskot All she can. Kryddat med ett gäng fina gymnastik-slagsmåls-scener dessutom.

Missrepresentation

Det blir nästan alltid på ett visst sätt när amerikaner ska göra dokumentärer. Bam bam bam – all fakta staplad på varandra – med undantag för några långsamma scener där något utan förvarning sätter igång och gråter. Det här var med undantag för dessa drag (och lite väl dramatisk musik?) en bra film om ett viktigt ämne. Först tyckte jag att det blev lite rörigt att prata om allt från ätstörningar, självskadebeteende, medielagstiftning och det kapitalistiska systemet till könsstereotyp och kvinnoförnedrande jargong hos manliga talkshow-värdar. Men jag ändrade mig snabbt, för det hänger ju trots allt ihop, alla de där sakerna.

L'ordre et la morale

Festivalens sista film blev en tung djupdykning i moral och svåra val inramat av djungel, imperialism, militära strukturer, storpolitik och rasism.  Är sedan länge förälskad i Mathieu Kassovitz La Haine och den här når inte samma svindlande höjder, men den får helt klart godkänt.

Jag är så jävla trött på…

Livsfarligt att cykla i trafiken. Särskilt när det är mörkt.

…gångtrafikanter som kliver rakt ut i gatan/cykelbanan utan att överhuvudtaget se sig för

gångtrafikanter som går mot rött vid bevakade övergångsställen

gångtrafikanter som går mitt i cykelbanan när det finns en bred trottoar precis bredvid

cyklister som inte har en enda lampa när det är kolsvart ute

cyklister som har sjutton strålkastarstarka lampor framtill på sin cykel så att jag blir så bländad att jag riskerar att cykla av vägen

bilister som parkerar i cykelbanan

bilister som svänger in rakt framför mig när jag cyklar utan en tanke på att jag kan bli påkörd

bilister som pratar i mobiltelefon och inte ser sig för när de svänger ut från en tvärgata

bilister som överhuvudtaget inte ser sig för när de svänger höger och korsar en cykelbana

…men framför allt är jag trött på att jag som följer alla regler (stannar för alla gångtrafikanter vid obevakade övergångsställen, stannar vid varje rödljus, har både lampor och reflexväst när det är mörkt och signalerar när jag ska stanna eller svänga osv) och använder det mest miljövänliga och hälsosamma transportmedlet av alla ska behöva göra det med livet som insats. Varje dag. Det är tamefan något fel på den här världen.

För mig – eller för appen?

Efter att ha uppnått vissa delmål belönas cyklisten med rabattkuponger. Bara en sån sak.

Har sedan i mitten av september varit en flitig användare av appen många sträckor små . Varje gång jag har satt mig på sadeln har jag tryckt igång den, för att väl framme nöjd och belåten kunna förbättra statistiken lite lite med några ytterligare kilometer. I en dryg vecka nu har appen inte fungerat särskilt bra, den stänger av sig vid varje rödljus med ursäkten ”du har stått stilla för länge”. Inte kan väl jag rå för hur länge det är rött? Och jag kan inte kolla appen hela tiden heller, med handen fipplandes i fickan var tionde meter skulle jag vara en större trafikfara än jag redan är som cyklist. Så istället har jag tryckt igång den, hoppats på det bästa, bara för att sköljas över av en våg av besvikelse när jag efter svettiga kilometer till jobbet plockar upp telefonen och ser att den stängde av sig bara några hundra meter hemifrån. Ett annat problem, som mycket väl kan ha med min telefon att göra (och det faktum att den har fått bekanta sig med asfalt fler gånger än den klarar av), är att gps-läsaren har väldiga problem med att hitta min exakta position. Och kan telefonen inte tala om för appen exakt var jag befinner mig kan den inte sätta igång och räkna. Fortsätt läsa För mig – eller för appen?