9 kanske inte så väl valda

Mitt nionde år på Stockholms filmfestival öppnade jag inte programtidningen förrän bara dagar innan festivalen började. Hade jag haft bättre framförhållning hade jag med största sannolikhet även sett The Future, The Lady och Wuthering heights . Jag får försöka se dem på något annat vis.

Årets kanske inte så väl valda skörd bestod i alla fall av:

Drive

Mer maffiavibbar och splattermord än jag hade förväntat . Men Ryan Gosling levererar alltid.

Restles

Gus van Sant gör baske mig inga dåliga filmer. Och huvudrollsinnehavarna alltid lika bildsköna. Tokblöta kinder blev det också.

Den goda fen

Totalt superknasig fransk papphammarkomedi med undertoner av något slags allvar som säger ”det är ok att vara som du är”. Öppningsscenen är fantastisk – cykel i regn längs med kaj.

Förbjuden kärlek

En iransk fucking åmål är kanske att ta i, men unga vackra kvinnor, lesbisk kärlek och en oförstående omgivning finns där. Inramningen är ett nutida Teheran – med videobutiker bakom hemliga dörrar i frisersalongen, förbjudna eftermiddagsdiscon och en sedlighetspolis som ser och hör allt. Klart sevärd.

All she can

Det är väldigt tydligt vad det är regissören vill uppnå, vilka känslor som historien ska väcka hos publiken. Men varken historien, skådespelarinsatserna eller dramaturgin når ens halvvägs fram. Siktet var inställt på en Million dollar baby men inte ens förtexterna är lika bra som Clintans ”tough ain’t enough”.

George Harrison - Living the material world

Som gammalt hängivet Beatlesfan njöt jag av varje klipp med de livs levande beatlarna in action. Även om Paul och John fick min mesta uppmärksamhet back in the day så har jag nog ändå alltid vetat att det var något särskilt med den där George; han skrev ju trots allt fantastiska Here comes the sun. Nu är han inte bara den där mystiska killen i bakgrunden längre. Nu är han George – killen som kände alla, finansierade Life of Brian, fick sin fru stulen av Eric Clapton och älskade att rensa ogräs i sin trädgård. Och det är lite befriande med en film där regissören tillåter sig själv att ta god tid på sig och berätta en historia metodiskt och från början. Även om 3 och en halv timme i en obekväm biostol kanske inte är ultimat.

Jump Ashin

Har aldrig sett en film från Taiwan förut. Det visade sig vara en trevlig upplevelse. Nästa gång håller jag dock tummarna för att de låter den engelska undertexten ligga i mer än 0,5 sekunder i taget, min kinesiska är lite rostig. För övrigt kommer den här filmen betydligt närmare Million dollar baby än praktfiaskot All she can. Kryddat med ett gäng fina gymnastik-slagsmåls-scener dessutom.

Missrepresentation

Det blir nästan alltid på ett visst sätt när amerikaner ska göra dokumentärer. Bam bam bam – all fakta staplad på varandra – med undantag för några långsamma scener där något utan förvarning sätter igång och gråter. Det här var med undantag för dessa drag (och lite väl dramatisk musik?) en bra film om ett viktigt ämne. Först tyckte jag att det blev lite rörigt att prata om allt från ätstörningar, självskadebeteende, medielagstiftning och det kapitalistiska systemet till könsstereotyp och kvinnoförnedrande jargong hos manliga talkshow-värdar. Men jag ändrade mig snabbt, för det hänger ju trots allt ihop, alla de där sakerna.

L'ordre et la morale

Festivalens sista film blev en tung djupdykning i moral och svåra val inramat av djungel, imperialism, militära strukturer, storpolitik och rasism.  Är sedan länge förälskad i Mathieu Kassovitz La Haine och den här når inte samma svindlande höjder, men den får helt klart godkänt.

Annonser

One thought on “9 kanske inte så väl valda”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s