Har försökt följa med lite i scumdebatten, men mest (med vissa undantag, Nina Lekander inkluderad) blivit arg och velat sparka sönder något ömtåligt. Tills jag läste Jens Liljestrands fantastiska recension i DN. Det borde kanske inte spela någon roll om orden är en mans eller en kvinnas, men när Liljestrand skriver recensionen ur perspektivet att han faktiskt är man, så gör det plötsligt all skillnad i världen. För det som gör allra mest ont när ilskan (nästan) rinner över, är att det är så många som inte förstår. Att det inte väger jämnt. Och att det inte är ok.
ps. jag älskar scummanifestet, förbehållslöst och helt och hållet, bara så ni vet
Ser verkligen fram emot den 19:e och Kärrtorp !
Kom på varför Liljestrand lät så bekant; http://ericsecher.blogspot.com/2010/12/dit-vi-ska.html
Vilken fantastisk recension !