Att inte vara bäst

Jag är inte van vid att misslyckas. Det brukar gå ganska bra för mig. Idag gick det inte som det brukar, jag kuggade min uppkörning. Kanske nyttigt att misslyckas ibland, men framför allt är det misslyckandet i relation till andras framgångar som känns tungt. Och den insikten känns sorglig. Varför spelar det roll hur det gick för de andra som körde upp i Flen idag?

Imorgon börjar jag ett fyramånadersvikariat på Studio Ett i P1 på Sveriges Radio. Där är jag van vid att känna mig liten, underlägsen och osäker. Kanske bottnar det i att jag tog mina första stapplande steg på Studio Ett-redaktionen som praktikant. Det var ett tag sedan jag jobbade där nu, hoppas att den där osäkerheten ska ha försvunnit. Jag älskar att jobba i Radiohuset. Jag vill kunna gå genom de långa korridorerna med rak rygg och huvudet högt, känna att jag har rätt att vara där, att jag förtjänar att vara där. Det senaste årets meriter borde ha åstadkommit just det. Men det visar sig väl imorgon.

 

 

 

Annonser