Det där att vara arbetslös

Ända sedan jag tog min examen har vikariaten avlöst varandra. Jag har varit väldigt lyckligt lottad med tanke på hur det ser ut i min bransch. Men så plötsligt var det som att det tog stopp. Det där bananskalet som jag halkat omkring på försvann ner i papperskorgen till slut. Och efter att mitt vikariat på Studio Ett tog slut i januari har min jobbvår varit väldigt osäker. Det har funnits ett potentiellt vikariat i bakgrunden som har kommit och gått fram och tillbaka. Jag har många gånger övervägt att för första gången utnyttja det där medlemskapet i a-kassan som jag betalar ganska dyra pengar för varje månad. Det har funnits lösa planer på att börja frilansa, planer som plötsligt blev lite mer verkliga men som nu lagts på is, igen, trots allt.

Sedan jag kom hem från min resa förra veckan (hjälp är det bara en vecka sedan?) har jag svävat omkring i något slags ovisshet om hur våren kommer att se ut. Omständigheter har gjort det svårt att fatta några riktiga beslut. Rakt ut sagt har jag varit arbetslös i ungefär en vecka (den månadslånga resan till Asien räknar jag som försenad välförtjänt semester). Och det kan tyckas fånigt kort, så kort att det kanske inte ens kan kallas arbetslöshet. Men när man inte har något jobb att gå till och heller inget jobb i sikte, då hinner man tänka mycket på en dryg vecka. Och usch vad jag aldrig mer vill vara arbetslös! Trots att jag med flit bokat in fler fikapauser än jag hunnit med har det varit svårt att inte trilla ner i något slags svart hål av hopplöshet. Känslan av att inte behövas, att inte ha en plan, att inte ha något att identifiera sig med. Trots anteckningsböcker fulla av idéer och att-göra-listor med saker jag kan och borde ta tag i, har det varit kusligt lätt att fastna i något slags halvdeprimerat likgiltigt tillstånd. En känsla av att bara vilja ligga hemma på sängen och streama tv-serier precis hela dagen.

Nu verkar det äntligen har löst sig med jobb både för våren och sommaren (peppar, peppar). Men det är en tankeväckande insikt, att det är så lätt att tappa fotfästet. Gå ner sig. Gömma sig under täcket. Och ju längre man gör det, desto svårare är det att ta sig tillbaka. Och jag har ändå väldigt bra förutsättningar att ta mig ur den här hopplösheten. Jag har en fin examen, en hel del arbetslivserfarenhet, finfina betyg, bra referenser, körkort och ett hyfsat sparkonto som gör att jag har råd att slösa lite tid på att söka jobb. Och så tänker jag på alla som inte ens har hälften så bra förutsättningar. Hjälp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s