För mig – eller för appen?

Efter att ha uppnått vissa delmål belönas cyklisten med rabattkuponger. Bara en sån sak.

Har sedan i mitten av september varit en flitig användare av appen många sträckor små . Varje gång jag har satt mig på sadeln har jag tryckt igång den, för att väl framme nöjd och belåten kunna förbättra statistiken lite lite med några ytterligare kilometer. I en dryg vecka nu har appen inte fungerat särskilt bra, den stänger av sig vid varje rödljus med ursäkten ”du har stått stilla för länge”. Inte kan väl jag rå för hur länge det är rött? Och jag kan inte kolla appen hela tiden heller, med handen fipplandes i fickan var tionde meter skulle jag vara en större trafikfara än jag redan är som cyklist. Så istället har jag tryckt igång den, hoppats på det bästa, bara för att sköljas över av en våg av besvikelse när jag efter svettiga kilometer till jobbet plockar upp telefonen och ser att den stängde av sig bara några hundra meter hemifrån. Ett annat problem, som mycket väl kan ha med min telefon att göra (och det faktum att den har fått bekanta sig med asfalt fler gånger än den klarar av), är att gps-läsaren har väldiga problem med att hitta min exakta position. Och kan telefonen inte tala om för appen exakt var jag befinner mig kan den inte sätta igång och räkna. Fortsätt läsa För mig – eller för appen?

Guldfiskaktivism

Det är inte bara guldfiskar som har ett extremt kort minne

Nordea har köpt en lägenhet för drygt 22 miljoner till sin danska VD samtidigt, som de sparkar 2000 personer. Det finns en massa fancy ekonomiska förklaringar om hur det ena är resultat och det andra balans och investeringar hit och dit. Det spelar ingen roll, det sticker i ögonen. Det är provocerande, och det borde vem som helst kunna räkna ut. Eller så är människorna på Nordea som tar de här besluten på ett så pass milslångt avstånd från vanliga, medelinkomstagares verklighet att de kanske inte ser det. Fortsätt läsa Guldfiskaktivism

När det nya känns jävligt gammalt

De välsminkade flygvärdinnorna i Pan Am

Har börjat följa nya amerikanska tv-serien pan am Det utspelar sig på 1960-talet, är lagom underhållande och jävligt snyggt. Precis som mad men. Men jag kan inte låta bli att tänka att det borde gå att göra bra, snygga tv-serier som utspelar sig i nutid. En nutid som innehåller abortlagstiftning, föräldraförsäkring, kvinnliga chefer och i alla fall någon slags medvteenhet om maktförhållanden och könsroller. I stället för att låta fantasin flöda gör man drama av det som var och får samtidigt möjligheten att visa upp mängder av snygga, välpudrade unga kvinnor i åtsittande klänningar i en miljö där de är objektifierade i varje scen. Det smyger sig in små försök att rättfärdiga uppvisningen i stereotypa könsroller med små sidohistorier om kvinnor som känner sig nedvärderade och ouppskattade. Men det känns ändå som att alltihop bara är en anledning att få frossa i total brist på jämställdhet och osvikligt påtaglig sexism – det var ju så det var då. Kom på nåt nytt för sjutton.

Tid för ansvar. Eller hur var det?

Journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som sitter fängslade i Etiopien åtalade för terrorbrott

Hemkommen från Publicistklubbens debatt på kulturhuset om de farliga uppdragen, i de farliga konfliktzonerna som oftare än inte görs av frilansjournalister, inte fast anställda. Och som skulle ha gjorts av Martin och Johan som nu sitter fängslade i Etiopien i väntan på rättegång. När jag kom hem för en stund sedan snurrade huvudet av alla känslor och tankar som väckts under debatten. Tänker dela med mig av två saker. Nej, tre. Fortsätt läsa Tid för ansvar. Eller hur var det?

twitterfunderingar

Emanuel Karlsten - flitig twittrare som snabbt dyker upp om man bildgooglar "twitterelit". Han har just nu 7243 fölljare och har kläckt ur sig 38 811 tweets.

Har sent omsider börjat använda twitter rätt flitigt. Det är positivt på många sätt; jag får kontakter och utbyter tips i mycket högre grad än förut, jag läser fler intressanta artiklar och jag följer med i nyhetsflödet på ett snabbare och enklare sätt. Men det har också lett till att jag hela tiden funderar på hur jag skulle formulera allt jag gör på twitter; om hur mina vardagliga menlösa förehavande kanske kan kännas mindre menlösa i 140-teckensformat. Jag har också mycket svårare för att blogga. Allt jag vill säga ryms inom 140 tecken numera. Ska det vara längre än så blir det lätt – ja, lite menlöst. Och ganska svamligt.

Fortsätt läsa twitterfunderingar