Framåt vidare

Hösten 2014 tyckte jag att mitt liv stod stilla. Jag jobbade och jobbade men jag kom ingenstans. Jag trampade vatten. Jag behövde nya mål och nya utmaningar och bestämde mig därför för att söka till en masterutbildning i journalistik. Nu, ungefär tio månader senare, befinner jag mig i New York City på Columbia University Graduate School of Journalism. Eller J-school som det kallas här. Första veckan av undervisning lider mot sitt slut och jag är helt utmattad. Full av nya intryck i en helt ny miljö. Första tiden har varit en bergochdalbana och det kommer att bli ett tufft år. Men förhoppningsvis ett roligt, lärorikt och minnesvärt år. Nu kör vi. Framåt, vidare!

Annonser

#YLVP13

IMG_0016
Första veckan fick vi stafettmåla porträtt av varandra. Hur kul som helst.

Har facebookat, twittrat och instagrammat rätt flitigt under hashtaggen #ylvp13 senaste veckorna. Det kan förklaras med att jag har deltagit i något som heter Young Leaders Visitors Programme, YLVP, som ges av Svenska Institutet för sjätte året i rad. Ett helt fantastiskt utbytesprogram mellan Sverige och MENA-regionen som går ut på att skapa nätverk och bygga relationer mellan unga, engagerade människor. I tre veckor har jag bott tillsammans med de övriga 26 deltagarna på hotell i Malmö och Stockholm. Ytterligare fyra deltagare var från Sverige, resten från Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Jordanien, Libanon, Syrien, Palestina, Jemen, Irak och Libyen. Det har varit helt sanslöst intensivt men också kanske det mest lärorika jag varit med om. Vi har diskuterat allt från mänskliga rättigheter till gruppdynamik och självutveckling. Druckit öl, dansat, lärt av varandra och framför allt inspirerats av varandra. Nu hoppas jag bara att jag ska kunna förvalta något av allt det jag hade huvudet fullt av när jag kom hem. Alla idéer, alla insikter, all inspiration, all energi. Och så hoppas jag såklart att jag ska kunna hålla kontakten med mina 26 nya vänner. I november träffas vi igen, i Jordanien. Jag kan knappt vänta.

Inspirerad till tusen

Fantastiskt vackra Rwanda

Första dagen på DMJX fick vi presentera oss genom att säga några ord om varför vi sökt oss hit. Det var mycket prat om utmaningar, språkförbättringar, möta andra kulturer och att utveckla sin journalistik. Jag kom till Århus för att bli inspirerad. Och det har jag blivit, men i måndags kände jag att inspirationen pikade när vi fick träffa kursvansvarig för de kommande tre veckorna, Øjvind Kyrø

Øjvind har gjort allt det där som jag önskar att jag en dag ska få göra – han har upptäckt den fantastiska afrikanska kontinenten som frilansjournalist. Framför allt har han bevakat konflikter och mina darriga ben kanske inte är redo för battle mode riktigt än, men inspirationen spred sig som en löpeld genom kroppen och jag kan knappt hålla mig från att drömma mig söderut. Det kanske låter överdrivet, men det känns som ett fantastiskt privilegium att vi ska få ta del av hans kunskap och hans erfarenheter de kommande tre veckorna.

Igår höll Øjvind en föreläsning om folkmordet i Rwanda, efter vilken vi fick i uppgift att snabbt som tusan skriva två artiklar. Idag fick vi höra fortsättning på vad som har hänt med det lilla lilla landet i Afrikas mitt sedan det ödesdigra året 1994. Øjvind, som själv var på plats 1994, berättade om den dramatiska dagen i april när han själv tillsammans med två kollegor tog sin in i Rwanda för att timmar senare fly hals över huvud därifrån. Ingenting att sträva efter, men en fullkomligt fängslande berättelse som höll hela klassen på helspänn i knappt 30 minuter. Eller, nästan hela i alla fall, i ögonvrån skymtade en dataskärm som visade på facebook-chattar och Dior-skor.

Vi fick också se en dokumentär, The Pink Men, om de 125 000 rwandier som fängslades anklagade för att ha genomfört folkmordet. Och så fick vi en ögonöppnare om världens pågående konflikter och hade diskussioner om varför bevakningen ser ut som den gör. Imorgon ska vi prata om HIV/AIDS och få nya utmanande uppgifter. Jag längtar.

En månad

Århus Hovedbanegård
DMJX, äkta 1970-talsbetong
Det blåser så mycket så att cyklarna välter

Det vilar något slags lugn över Århus. Hetsen, prestationsångesten och trendkänsligheten i Stockholm lyser med sin frånvaro. Som det känns just nu kan jag stanna här hur länge som helst, men jag misstänker att det blir svårt att få journalistjobb när man inte kan språket. Och efter min första dansklektion härom kvällen har jag insett att danska verkligen inte är något man lär sig i en handvändning. Vokalerna ser måhända precis ut som de svenska, men attans vad de är svåra att uttala.