259 dagar

Idag tog jag reda på hur många så kallade LAS-dagar jag har lyckats samla på mig sedan jag först klev in på Studio Ett-redaktionen. När mitt nuvarande vikariat är slut är jag uppe i 259 stycken. Vid 300 så slutar dom att ringa, för då är jag alldeles för nära den magiska LAS-gränsen när de tvingas släppa in mig på riktigt. Det är ett absurt och konstigt system. Det verkar de flesta tycka. Men, i väntan på mitt avskedsfika ska jag njuta som bara den. För det här skulle kunna vara den bästa arbetsplatsen.

Igår kom jag på mig själv om att tänka ”det känns inte som att jag jobbar”. Ibland är det verkligen jättestressigt, jag hinner knappt äta lunch och huvudet dunkar av allt jag ska hålla reda på. Och när jag har ringt hela dagen på ett ämne utan resultat kan det kännas tungt. Samtidigt är det så himla kul. Det är kul när jag lyckas få tag i någon som vi inte trodde att vi skulle få kontakt med, eller när jag lyckas övertala en bra gäst att vara med i programmet. Det är kul att få prata med så många olika människor, att få lära sig så mycket nytt och att få sätta sig in i så många nya ämnen. Det är ett jäkla privilegium att få ägna en hel vecka åt att göra reportage till ett rikssänt program med en halv miljon lyssnare. Dessutom får jag arbeta med några av Sveriges absolut mest kompetenta journalister, varje dag. Och som om det inte vore nog finns Sveriges bästa nyhetsredaktion på armlängds avstånd med så mycket kompetens och erfarenhet att man häpnar. Att få jobba med Studio Ett är verkligen så sjukt lyxigt.

Phone stacking

Alla har en mobiltelefon och merparten av mina vänner har särskilt smarta telefoner. Med hjälp av telefonerna kan vi ständigt hålla koll, kommunicera med dem som inte sitter bredvid, eller med dem också för den delen, via facebook och twitter och instagram och viber och whatsapp eller någon annan app. Vi kan ta bilder, lägga upp, kommentera, gilla. Ta reda på vad andra kompisar gör, vilka de är med, vart de är på väg. Kontentan blir såklart att även när vi umgås med varandra umgås vi nästan mer med våra telefoner. Till och med när vi äter tillsammans. Jävligt sorgligt. Men nu finns lösningen: phone stacking. Det är en lek som går ut på att alla lägger sina telefoner i en stapel. Den som glömmer av sig eller inte kan stå emot och ändå kollar telefonen när den piper till, den personen får betala hela notan (alternativt köpa drinkar åt de andra, eller ta hand om disken, eller vad helst för straff som passar i sammanhanget). Bra grej.

Det väger inte jämnt

Andrea Edwards på Turteatern

Har försökt följa med lite i scumdebatten, men mest (med vissa undantag, Nina Lekander inkluderad) blivit arg och velat sparka sönder något ömtåligt. Tills jag läste Jens Liljestrands fantastiska recension i DN. Det borde kanske inte spela någon roll om orden är en mans eller en kvinnas, men när Liljestrand skriver recensionen ur perspektivet att han faktiskt är man, så gör det plötsligt all skillnad i världen. För det som gör allra mest ont när ilskan (nästan) rinner över, är att det är så många som inte förstår. Att det inte väger jämnt. Och att det inte är ok.

ps. jag älskar scummanifestet, förbehållslöst och helt och hållet, bara så ni vet

Kanske finns det hopp

Det har stått en olåst cykel utanför mitt hus i över en vecka nu. Däcken är punkterade, men annars ser den ut att vara helt duglig. Den har flyttat på sig cirka 20 meter, men den har inte försvunnit. Misstänker att den är stulen. Skulle vilja försöka uppmärksamma ägaren på att den står här. Men hur sjutton skulle det gå till? Än så länge är den i alla fall inte stulen-stulen. Och det känns ju fint. Kanske betyder det att alla inte är själviska och snåla och tar varje tillfälle att tillskanska sig något som är ”gratis”. Kanske finns det hopp.

Precis liksom jag vet inte

Min systers schweiziska man tar svensklektioner. Han kan några ord sedan innan; snögubbe, kräfta, fluffig, groda. Nu har han lärt sig några fler: bord, precis, liksom, jag vet inte, katt, roligt. Det är tydligen svårt att skilja på i, u och y. Vem kunde tro det. Just nu får han inte till så många färdiga meningar, men ”right now it’s just a lot of words, but one day they will all match” Tills dess så använder han flitigt kombinationen ”min fru. min frukost” u som u liksom.