259 dagar

Idag tog jag reda på hur många så kallade LAS-dagar jag har lyckats samla på mig sedan jag först klev in på Studio Ett-redaktionen. När mitt nuvarande vikariat är slut är jag uppe i 259 stycken. Vid 300 så slutar dom att ringa, för då är jag alldeles för nära den magiska LAS-gränsen när de tvingas släppa in mig på riktigt. Det är ett absurt och konstigt system. Det verkar de flesta tycka. Men, i väntan på mitt avskedsfika ska jag njuta som bara den. För det här skulle kunna vara den bästa arbetsplatsen.

Igår kom jag på mig själv om att tänka ”det känns inte som att jag jobbar”. Ibland är det verkligen jättestressigt, jag hinner knappt äta lunch och huvudet dunkar av allt jag ska hålla reda på. Och när jag har ringt hela dagen på ett ämne utan resultat kan det kännas tungt. Samtidigt är det så himla kul. Det är kul när jag lyckas få tag i någon som vi inte trodde att vi skulle få kontakt med, eller när jag lyckas övertala en bra gäst att vara med i programmet. Det är kul att få prata med så många olika människor, att få lära sig så mycket nytt och att få sätta sig in i så många nya ämnen. Det är ett jäkla privilegium att få ägna en hel vecka åt att göra reportage till ett rikssänt program med en halv miljon lyssnare. Dessutom får jag arbeta med några av Sveriges absolut mest kompetenta journalister, varje dag. Och som om det inte vore nog finns Sveriges bästa nyhetsredaktion på armlängds avstånd med så mycket kompetens och erfarenhet att man häpnar. Att få jobba med Studio Ett är verkligen så sjukt lyxigt.

Phone stacking

Alla har en mobiltelefon och merparten av mina vänner har särskilt smarta telefoner. Med hjälp av telefonerna kan vi ständigt hålla koll, kommunicera med dem som inte sitter bredvid, eller med dem också för den delen, via facebook och twitter och instagram och viber och whatsapp eller någon annan app. Vi kan ta bilder, lägga upp, kommentera, gilla. Ta reda på vad andra kompisar gör, vilka de är med, vart de är på väg. Kontentan blir såklart att även när vi umgås med varandra umgås vi nästan mer med våra telefoner. Till och med när vi äter tillsammans. Jävligt sorgligt. Men nu finns lösningen: phone stacking. Det är en lek som går ut på att alla lägger sina telefoner i en stapel. Den som glömmer av sig eller inte kan stå emot och ändå kollar telefonen när den piper till, den personen får betala hela notan (alternativt köpa drinkar åt de andra, eller ta hand om disken, eller vad helst för straff som passar i sammanhanget). Bra grej.

Det väger inte jämnt

Andrea Edwards på Turteatern

Har försökt följa med lite i scumdebatten, men mest (med vissa undantag, Nina Lekander inkluderad) blivit arg och velat sparka sönder något ömtåligt. Tills jag läste Jens Liljestrands fantastiska recension i DN. Det borde kanske inte spela någon roll om orden är en mans eller en kvinnas, men när Liljestrand skriver recensionen ur perspektivet att han faktiskt är man, så gör det plötsligt all skillnad i världen. För det som gör allra mest ont när ilskan (nästan) rinner över, är att det är så många som inte förstår. Att det inte väger jämnt. Och att det inte är ok.

ps. jag älskar scummanifestet, förbehållslöst och helt och hållet, bara så ni vet

Kanske finns det hopp

Det har stått en olåst cykel utanför mitt hus i över en vecka nu. Däcken är punkterade, men annars ser den ut att vara helt duglig. Den har flyttat på sig cirka 20 meter, men den har inte försvunnit. Misstänker att den är stulen. Skulle vilja försöka uppmärksamma ägaren på att den står här. Men hur sjutton skulle det gå till? Än så länge är den i alla fall inte stulen-stulen. Och det känns ju fint. Kanske betyder det att alla inte är själviska och snåla och tar varje tillfälle att tillskanska sig något som är ”gratis”. Kanske finns det hopp.

Precis liksom jag vet inte

Min systers schweiziska man tar svensklektioner. Han kan några ord sedan innan; snögubbe, kräfta, fluffig, groda. Nu har han lärt sig några fler: bord, precis, liksom, jag vet inte, katt, roligt. Det är tydligen svårt att skilja på i, u och y. Vem kunde tro det. Just nu får han inte till så många färdiga meningar, men ”right now it’s just a lot of words, but one day they will all match” Tills dess så använder han flitigt kombinationen ”min fru. min frukost” u som u liksom.

En nästan riktig person

livechatt - det senaste inom kundservice

Försöker köpa en ny telefon och samtidigt byta operatör. Det går sådär. Har därför ett antal gånger de senaste dagarna använt chattsupport hos en av mobiloperatörerna. I stället för att ringa (sitta i telefonkö) så kan du sen en tid livechatta med kundservice och medan du väntar göra andra saker. Varje gång är det ett nytt namn i chatten, igår var det Lina och idag var det Sabine. Är hyfsat övertygad om att det är riktiga personer som sitter och slår på tangenterna, men det är ändå så pass systematiserat att jag nästan tror att jag chattar med en robot. Svaren är exakt samma: ”ett ögonblick ska jag titta på ditt ärende”, ”jag måste kolla upp det”. Tänker att de såklart måste formulera sig likadant och tänker sedan att för att utesluta att det ändå bli variationer och stavfel så har de olika knappar för att klistra in olika färdiga fraser, och ibland får de använda egna ord men ändå enligt en väldigt strikt mall. När jag tänker efter skulle det såklart vara mycket charmigare utan de där färdigkonstruerade fraserna. Men jag antar att någon undersökning har visat att det ger bäst resultat om alla formulerar sig likadant. Fortsätt läsa En nästan riktig person

Jag är så jävla trött på…

Livsfarligt att cykla i trafiken. Särskilt när det är mörkt.

…gångtrafikanter som kliver rakt ut i gatan/cykelbanan utan att överhuvudtaget se sig för

gångtrafikanter som går mot rött vid bevakade övergångsställen

gångtrafikanter som går mitt i cykelbanan när det finns en bred trottoar precis bredvid

cyklister som inte har en enda lampa när det är kolsvart ute

cyklister som har sjutton strålkastarstarka lampor framtill på sin cykel så att jag blir så bländad att jag riskerar att cykla av vägen

bilister som parkerar i cykelbanan

bilister som svänger in rakt framför mig när jag cyklar utan en tanke på att jag kan bli påkörd

bilister som pratar i mobiltelefon och inte ser sig för när de svänger ut från en tvärgata

bilister som överhuvudtaget inte ser sig för när de svänger höger och korsar en cykelbana

…men framför allt är jag trött på att jag som följer alla regler (stannar för alla gångtrafikanter vid obevakade övergångsställen, stannar vid varje rödljus, har både lampor och reflexväst när det är mörkt och signalerar när jag ska stanna eller svänga osv) och använder det mest miljövänliga och hälsosamma transportmedlet av alla ska behöva göra det med livet som insats. Varje dag. Det är tamefan något fel på den här världen.