Ny målgrupp sökes

Foto Åsa Secher

Mitt slutprojekt på DMJX handlade, precis som flera av mina artiklar under terminen, om jämställdhet. Under slutseminariet togs frågan om min målgrupp upp. Hade angett i min arbetsredogörelse att artiklarna var skrivna för att passa i Feministiskt Perspektiv. Är det inte att ge bröd till bagarens barn, frågade läraren. Jo, det är det ju. Feministiskt Perspektivs läsare är redan övertygade feminister och känner förmodligen redan till många av världens många könsrelaterade orättvisor. Borde jag inte försöka nå ut till de inte redan invigda? Jo, det borde jag. Men hur?

Bredvid mig sitter en klasskamrat som med stolthet tagit på sig rollen som klassens i särklass kaxigaste anti-feminist. Han berättar gärna för den som vill lyssna att det där förbannade feministtjatet har han tröttnat på för länge sen, här i Norden är vi för sjutton redan jämställda. Han kommenterar mitt projekt genom att argumentera för att det inte handlar om kön utan om klass. Jag försöker förklara att det ena har med det andra att göra. Lyckas inte heller denna gång övertyga honom om att det här med jämställdhet kanske inte bara är feministdravel som kan viftas bort.

Tänker att det är dags att komma på hur jag ska lyckas med det snart. Hur ska det annars gå?

Annonser

Det går så jävla långsamt

Varför är 15 av 19 band/artister på Northside Festivalen män? Varför har vi bara haft en enda kvinnlig föreläsare på HELA TERMINEN på DMJX? Varför är det bara tjejerna i klassen som ställer frågor när ämnet är sexuellt våld mot kvinnor (eller något annat genusrelaterat)? Varför blir kvinnor (nästan) bara intervjuade i dokumentärer när det är en kvinna som har gjort dokumentären? Varför är alla utom EN världsledare på Purpose Games män? Varför är inte genusrelaterat våld och könsmaktsförhållanden i konflikter ett av de fem ämnen vi ska skriva om nästa vecka? Varför tror läraren (som vanligt) att det räcker med en dokumentär och en diskussion om det där som är genusrelaterat, som en parentes bland allt det andra? Varför känns det fortfarande som 1950-tal när det är år 2011?

Inspirerad till tusen

Fantastiskt vackra Rwanda

Första dagen på DMJX fick vi presentera oss genom att säga några ord om varför vi sökt oss hit. Det var mycket prat om utmaningar, språkförbättringar, möta andra kulturer och att utveckla sin journalistik. Jag kom till Århus för att bli inspirerad. Och det har jag blivit, men i måndags kände jag att inspirationen pikade när vi fick träffa kursvansvarig för de kommande tre veckorna, Øjvind Kyrø

Øjvind har gjort allt det där som jag önskar att jag en dag ska få göra – han har upptäckt den fantastiska afrikanska kontinenten som frilansjournalist. Framför allt har han bevakat konflikter och mina darriga ben kanske inte är redo för battle mode riktigt än, men inspirationen spred sig som en löpeld genom kroppen och jag kan knappt hålla mig från att drömma mig söderut. Det kanske låter överdrivet, men det känns som ett fantastiskt privilegium att vi ska få ta del av hans kunskap och hans erfarenheter de kommande tre veckorna.

Igår höll Øjvind en föreläsning om folkmordet i Rwanda, efter vilken vi fick i uppgift att snabbt som tusan skriva två artiklar. Idag fick vi höra fortsättning på vad som har hänt med det lilla lilla landet i Afrikas mitt sedan det ödesdigra året 1994. Øjvind, som själv var på plats 1994, berättade om den dramatiska dagen i april när han själv tillsammans med två kollegor tog sin in i Rwanda för att timmar senare fly hals över huvud därifrån. Ingenting att sträva efter, men en fullkomligt fängslande berättelse som höll hela klassen på helspänn i knappt 30 minuter. Eller, nästan hela i alla fall, i ögonvrån skymtade en dataskärm som visade på facebook-chattar och Dior-skor.

Vi fick också se en dokumentär, The Pink Men, om de 125 000 rwandier som fängslades anklagade för att ha genomfört folkmordet. Och så fick vi en ögonöppnare om världens pågående konflikter och hade diskussioner om varför bevakningen ser ut som den gör. Imorgon ska vi prata om HIV/AIDS och få nya utmanande uppgifter. Jag längtar.

Ett typiskt getto?

Gellerup, västra Århus

I alla städer och i alla kommuner finns områden som är mer socialt utsatta än andra. Områden där underhållet av husen är eftersatt, där kriminaliteten är snäppet högre. Det är ett sorgligt faktum. Väster om Århus finns ett sådant område; Gellerup. En snabb sökning på ”Gellerup” på Jyllands-Posten och Politikken resulterar i rubriker som ”Kriminaliteten eksploderer i Gellerup”, ”Kristne og jøder flygter fra danske ghettoer” och ”Success med indsats i ghetto”.

En lika snabb sökning på ordet getto ger definitioner som: ”judestadsdel”, ”slumområde”, ”dit judar och ibland zigenare tvångsförflyttades. Svälten, trångboddheten och de dåliga hygieniska förhållandena i gettona ledde till hög dödlighet”. En majoritet av invånarna i Gellerup är första eller andra generationens invandrare, kriminaliteten är hög och medelinkomsten är väldigt låg. Men är det ett getto? Tveksamt. Socialt utsatt? Definitivt.

Kursen vi läser heter ”Stereotypes”. Jag antar att tanken är att vi inte bara ska urskilja stereotyperna, utan även ifrågasätta dem och förhoppningsvis använda kunskapen och skepticismen i vår journalistik. Men när grupperna i klassen ska tilldelas teman är ett av dem likväl ”Ghettoes” och i sin presentation berättar gruppen om sin äventyrliga exkursion till Gellerup. På vilket sätt har vi utmanat och krossat stereotyperna då? Inte alls. Åh, vad ledsen jag blir.