#arbetsvillkor

Skärmavbild 2014-12-01 kl. 14.36.55
Skärmdump: http://www.feministisktperspektiv.se

Sverige har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. En av våra absolut största yrkesgrupper, sjukvårdsbiträden och undersköterskor, består till exempel till 93 procent av kvinnor. Under hösten har jag i fem olika artiklar tittat närmare på hur det är ställt med arbetsvillkoren i några av våra mest kvinnodominerade branscher: äldreomsorgen, hälso- och sjukvården, barnomsorgen, handeln och städbranschen. Serien har publicerats i nättidningen Feministiskt Perspektiv och framåt jul kommer den att följas upp med kommentarer av politiker och experter.

Även om utmaningarna skiljer sig åt mellan de olika branscherna så träder ett tydligt mönster fram – arbetsvillkoren i några av våra mest kvinnodominerade branscher är tuffa och har inte sällan blivit sämre. Inom äldreomsorgen, hälso- och sjukvården och barnomsorgen vittnar arbetstagarna som jag har pratat med om samma sak; det mesta handlar om pengar. Det är mycket prat om kvalitet, men det som faktiskt kan ge hög kvalitet – ökad bemanning så att personalen slipper stressa igenom sina arbetsuppgifter – prioriteras ofta bort.

Endast prenumeranter kan i nuläget läsa hela serien. En helårsprenumeration kostar 500 kronor, tidningen utkommer två gånger i veckan. Väl investerade pengar om du frågar mig.

Annonser

På tal om kvinnor och män

Intervjuade Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm häromdagen. En av hennes mest prioriterade frågor är att utplåna löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det finns mycket att säga om varför kvinnor i Sverige år 2013 tjänar 3,6 miljoner kronor mindre under sitt arbetsliv än män. Men jag tycker att den här bilden från SCB:s rapport ”På tal om kvinnor och män” säger ganska mycket.

På tal om kvinnor och män

Framtiden är mörk – om du är kvinna

ImageLyssnade på ett intressant inslag i P1-morgon om kvinnors pensioner. Hälften av alla kvinnliga pensionärer i Sverige i dag lever på en pension som ligger under EU:s fattigdomsgräns. Hälften. Orsakerna är flera såklart. Ojämställda löner, deltidsarbete och ojämlik fördelning av föräldraledigheten och vabbandet. Slutsatsen blir kvinnor som väljer att arbete inom låglöneyrken inom vården och väljer att skaffa barn inte kommer att kunna leva på sin pension. Det är helt absurt. Det är individens ansvar, säger en del. Det är det såklart till en viss del. Men om alla skulle ta sitt individuella ansvar och välja mansdominerade, bättre betalda yrken så skulle samhället krascha totalt. Vi klarar oss inte utan våra välfärdsyrken, så är det bara. Lösningen är i stället, som Maria Hemmeström-Hemmingsson, huvudsekreterare i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, säger i inslaget, att göra något åt den ojämställda arbetsmarknaden. Frågan är om det är någon som vågar?
Ps. I samband med konferensen ”Deltid i Norden” skrev jag en artikel på samma ämne till Feministiskt Perspektiv, den kan prenumeranter på tidningen läsa här

Feminister utan gränser

Skärmavbild 2013-09-16 kl. 14.45.19Som en del av det fantastiska ledarskapsprogrammet YLVP har jag startat en blogg som heter Feminists Without Borders tillsammans med två andra YLVP-feminister, Alaa (från Jemen) och Zeinab (från Sverige). Det är en blogg som ska handla om hur feminismen berör alla, hur den behövs över hela världen för att patriarkatet härskar över hela världen. Hur feminismen kan ta sig olika uttryck i Jemen och i Sverige, men ändå stå för precis samma saker.

Förra veckan skrev jag mitt första inlägg. I dag skrev jag ett till. Förhoppningsvis fyller Zeinab och Alaa också på med inlägg snart. Gå gärna in och läs och tyck till.

Det väger inte jämnt

Andrea Edwards på Turteatern

Har försökt följa med lite i scumdebatten, men mest (med vissa undantag, Nina Lekander inkluderad) blivit arg och velat sparka sönder något ömtåligt. Tills jag läste Jens Liljestrands fantastiska recension i DN. Det borde kanske inte spela någon roll om orden är en mans eller en kvinnas, men när Liljestrand skriver recensionen ur perspektivet att han faktiskt är man, så gör det plötsligt all skillnad i världen. För det som gör allra mest ont när ilskan (nästan) rinner över, är att det är så många som inte förstår. Att det inte väger jämnt. Och att det inte är ok.

ps. jag älskar scummanifestet, förbehållslöst och helt och hållet, bara så ni vet