Det där att vara arbetslös

Ända sedan jag tog min examen har vikariaten avlöst varandra. Jag har varit väldigt lyckligt lottad med tanke på hur det ser ut i min bransch. Men så plötsligt var det som att det tog stopp. Det där bananskalet som jag halkat omkring på försvann ner i papperskorgen till slut. Och efter att mitt vikariat på Studio Ett tog slut i januari har min jobbvår varit väldigt osäker. Fortsätt läsa Det där att vara arbetslös

Mån till fre 9-5

Hur mycket ska man jobba? Vad ska vara viktigast, jobbet eller fritiden? Det kan låta som en dum fråga – jobbet ska inte vara allt, det leder bara till utbrändhet och ett asocialt liv.  Men å andra sidan, jag har ju lagt ned mer energi på min utbildning och på min framtida karriär än på något annat i hela mitt liv för att jag vill vara säker på att det där som jag ska ägna mig åt större delen av mitt liv (fem dagar i veckan de kommande 40 åren i alla fall) verkligen är kul – och då har jag ju egentligen redan bestämt att jobbet  faktiskt är (nästan) allt.

När jag arbetade på McDonald’s hade jag en kollega som hade torkat bord efter snabbmatsgäster i 16 år. På natten. Min första tanke var: varför i helskotta har du jobbat här så länge? Min bordstorkande kollega förklarade för dem som undrade att hon trivdes bra med flexibiliteten som jobbet gav, att hon hade möjlighet att ta ledigt längre än fem veckor på sommaren till exempel. Det var några år sen jag själv slutade steka burgare och torka bord, men med största sannolikhet så jobbar hon kvar.

Själv har jag precis börjat ett nytt jobb. Jag har helt frivilligt skrivit på ett avtal som inte ger mig någon övertidsersättning och jag har blivit förvarnad om pressläggningsveckor med många långa 12-timmarspass. När jag inte är på jobbet funderar jag på vad jag ska göra när jag kommer till jobbet, det där som jag ska kolla upp, skriva ner, maila om, påminna om. Det har bara gått en vecka, man kan tänka att det är en stress och nervositet som ger med sig när jag känner mig mer inkörd. Jag tror att det kommer att bli tvärtom. Ju mer jag vet och kan och får ta ansvar över, desto mer har jag att oroa mig för utanför jobbet.

När jag idag efter en normallång arbetsdag med lite snuvig näsa och krypande feberfrossa går från tunnelbanan tänker jag att det trots allt är några timmar tills jag ska gå och lägga mig. Att det faktiskt finns lite tid till något annat en liten stund. Då kan jag såklart inte låta bli att tänka – är det så här det ska kännas de kommande 40 åren? Fanns det inte en större, bättre och mer fantastisk plan?