Idrottsmän som hatar kvinnor

Oktober var Domestic Violence Awareness Month här i USA. Samma månad lanserades en kampanj i New York under namnet Not a fan. Det handlade om kopplingen mellan elitidrottare och våld i nära relationer. Kampanjen syftade till att öka kunskapen, men också att göra det lättare för idrottssupportrar att stå bakom ett lag, men samtidigt ta avstånd från våld i nära relationer. Tyckte först inte att kopplingen var helt självklar, så gjorde lite research. Det visade sig att det finns en koppling. Och inte bara i USA utan även i Sverige. Det handlar om miljöer, omklädningsrum till exempel, som uppmuntrar och upprätthåller en viss typ av normer och beteenden. Smala, begränsande normer som i värsta fall kan leda till våld. Googlandet och ett par efterföljande intervjuer resulterade i en artikel åt Kit som ni kan läsa här.

Annonser

Stress, press och pinnjakt

Aldrig tidigare har så många asylsökande väntat på besked från Migrationsverket. En situation som ökar pressen på medarbetarna att fatta fler beslut på kortare tid. Om det här gjorde jag nyligen ett reportage för Studio Ett i P1. Jag träffade två medarbetare som är oroliga för att pressen, stressen och jakten på pinnar riskerar att påverka kvaliteten i besluten som fattas. Reportaget följdes upp i studion med ett samtal med Migrationsverkets tf generaldirektör Mikael Ribbenvik.

 

 

Framåt vidare

Hösten 2014 tyckte jag att mitt liv stod stilla. Jag jobbade och jobbade men jag kom ingenstans. Jag trampade vatten. Jag behövde nya mål och nya utmaningar och bestämde mig därför för att söka till en masterutbildning i journalistik. Nu, ungefär tio månader senare, befinner jag mig i New York City på Columbia University Graduate School of Journalism. Eller J-school som det kallas här. Första veckan av undervisning lider mot sitt slut och jag är helt utmattad. Full av nya intryck i en helt ny miljö. Första tiden har varit en bergochdalbana och det kommer att bli ett tufft år. Men förhoppningsvis ett roligt, lärorikt och minnesvärt år. Nu kör vi. Framåt, vidare!

Det behöver inte vara så svårt

Skärmavbild 2015-01-22 kl. 11.51.15I höstas tog jag och fotografen Gustav Gräll tåget till Töreboda för att besöka ett asylboende i Älgarås. Där har Röda Korset sedan ett par år tillbaka uppskattad verksamhet för de boende i form av bland annat svenskträning, caféverksamhet och utdelning av kläder. Vi var där i flera timmar och var helt slut i huvudet av alla intryck när vi åkte därifrån. Men det var länge sedan jag kände en sådan glädje och energi efter att ha varit ute på jobb. Människorna som bor på asylboendet i Älgarås har tvingats lämna sina hem och kommit till ett främmande land långt bort ifrån allt de känner till. Nu vill de inget hellre än att få vara endel av det svenska samhället. De vill inget hellre än att få lära sig språket och lära känna den svenska kulturen. Genom Röda Korsets volontärer får de en liten glimt av det samhälle som de snart kan kalla för sitt. När jag gick därifrån kunde jag inte sluta tänka: det behöver inte vara så svårt. Som frivilligledaren Hagar Schön sa, ”Att se människor i ögonen och säga ‘hej, hur mår du?’, räcker jättelångt”. Tänk alla kunde tänka så.

Läs hela reportaget här



#arbetsvillkor

Skärmavbild 2014-12-01 kl. 14.36.55
Skärmdump: http://www.feministisktperspektiv.se

Sverige har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. En av våra absolut största yrkesgrupper, sjukvårdsbiträden och undersköterskor, består till exempel till 93 procent av kvinnor. Under hösten har jag i fem olika artiklar tittat närmare på hur det är ställt med arbetsvillkoren i några av våra mest kvinnodominerade branscher: äldreomsorgen, hälso- och sjukvården, barnomsorgen, handeln och städbranschen. Serien har publicerats i nättidningen Feministiskt Perspektiv och framåt jul kommer den att följas upp med kommentarer av politiker och experter.

Även om utmaningarna skiljer sig åt mellan de olika branscherna så träder ett tydligt mönster fram – arbetsvillkoren i några av våra mest kvinnodominerade branscher är tuffa och har inte sällan blivit sämre. Inom äldreomsorgen, hälso- och sjukvården och barnomsorgen vittnar arbetstagarna som jag har pratat med om samma sak; det mesta handlar om pengar. Det är mycket prat om kvalitet, men det som faktiskt kan ge hög kvalitet – ökad bemanning så att personalen slipper stressa igenom sina arbetsuppgifter – prioriteras ofta bort.

Endast prenumeranter kan i nuläget läsa hela serien. En helårsprenumeration kostar 500 kronor, tidningen utkommer två gånger i veckan. Väl investerade pengar om du frågar mig.

Det är tomt efter dig, underbara Nils

Skärmavbild 2014-03-11 kl. 16.56.53När budskapet om korrespondenten Nils Horners tragiska död i Kabul har kablats ut över världen får jag sms från flera vänner. De vet att jag har jobbat tillsammans med Nils. De vet det för att jag har pratat om Nils. Många gånger. Jag har berättat om hur imponerad jag har varit av hans lugn trots att sändningen knappt går i lås. Om hur ödmjuk han alltid var – trots att han sannolikt alltid var den i rummet som visste mest. Även när jag var ny, ung förvirrad timvikarie, fick han mig aldrig att känna mig dum. Aldrig någonsin. Han litade på mig, på oss reportrar, hur oerfarna vi än var.

Det märktes att han njöt av att få komma hem på sommaren och att för ovanlighetens skull arbeta på en redaktion. I stället för som annars – ensam ute i fält. Han tog varje chans han fick att umgås och vara social med sina kollegor. Ibland gick vi ner till Strandbryggan efter jobbet och det var såklart Nils som bjöd på ölen. När det anordnades sommarfest ute i parken pratade han med alla och stannade ofta kvar till sist, dansade och njöt. Varma dagar på redaktionen gick han och köpte glass till oss allihop.

Det var också Nils som skickade ut mig att sända live för första gången. Att jag aldrig hade gjort det förut bekymrade inte Nils. Han sa bara ”Ja, men det är väl på tiden då, åk nu!”. Efter den skakiga sändningen skickade han ett sms: ”Åsa! Vilken otroligt bra HF! Du var så lugn och säker och gästerna klockrena. Tack! /Nils”

Nils, det är jag som ska säga tack. I dag är jag så innerligt tacksam över att jag fick chansen att arbeta med dig, att jag inte bara fick ta del av dina otroliga reportage, utan också få en glimt av din fantastiska person. Du kommer alltid att vara en inspirationskälla och en enorm förebild. På alla sätt.

Det blir tomt utan dig.

Hon vill att vi ska se

Maryam al-Khawaja. Foto: Carl Fridh Kleberg/TT/Scanpix

Igår sändes mitt reportage om Stieg Larssonpristagaren Maryam al-Khawaja. Jag träffade henne på ett hotell i Gamla stan, vi satt i restaurangen och pratade i nästan en timme. Det var spännande, inspirerande och viktigt. Hon hade väldigt mycket att berätta, om hur hon kämpar för att världen ska få upp ögonen för vad som händer i Bahrain. Arabtstaten där upproret fortfarande pågår men som omvärlden tycks ha glömt bort. Som vi tycks ha glömt bort.

För att följa hennes arbete och utvecklingen i Bahrain, följ @MARYAMALKHAWAJA på Twitter.

Lyssna på reportaget genom att klicka på bilden.