Det är tomt efter dig, underbara Nils

Skärmavbild 2014-03-11 kl. 16.56.53När budskapet om korrespondenten Nils Horners tragiska död i Kabul har kablats ut över världen får jag sms från flera vänner. De vet att jag har jobbat tillsammans med Nils. De vet det för att jag har pratat om Nils. Många gånger. Jag har berättat om hur imponerad jag har varit av hans lugn trots att sändningen knappt går i lås. Om hur ödmjuk han alltid var – trots att han sannolikt alltid var den i rummet som visste mest. Även när jag var ny, ung förvirrad timvikarie, fick han mig aldrig att känna mig dum. Aldrig någonsin. Han litade på mig, på oss reportrar, hur oerfarna vi än var.

Det märktes att han njöt av att få komma hem på sommaren och att för ovanlighetens skull arbeta på en redaktion. I stället för som annars – ensam ute i fält. Han tog varje chans han fick att umgås och vara social med sina kollegor. Ibland gick vi ner till Strandbryggan efter jobbet och det var såklart Nils som bjöd på ölen. När det anordnades sommarfest ute i parken pratade han med alla och stannade ofta kvar till sist, dansade och njöt. Varma dagar på redaktionen gick han och köpte glass till oss allihop.

Det var också Nils som skickade ut mig att sända live för första gången. Att jag aldrig hade gjort det förut bekymrade inte Nils. Han sa bara ”Ja, men det är väl på tiden då, åk nu!”. Efter den skakiga sändningen skickade han ett sms: ”Åsa! Vilken otroligt bra HF! Du var så lugn och säker och gästerna klockrena. Tack! /Nils”

Nils, det är jag som ska säga tack. I dag är jag så innerligt tacksam över att jag fick chansen att arbeta med dig, att jag inte bara fick ta del av dina otroliga reportage, utan också få en glimt av din fantastiska person. Du kommer alltid att vara en inspirationskälla och en enorm förebild. På alla sätt.

Det blir tomt utan dig.

Den där dagen

Ljusmanifestation på Sergels torg 29 juli

Sommaren regnar bort utanför fönstret och om fyra dagar börjar nya jobbet. Sex veckor på Studio Ett gick mycket snabbare än jag trodde, både bra och dåligt såklart. Bävade inför ännu en sommar utan ledigt, men det har varit kul att jobba. Kul att få känna att man hänger med och håller koll. Kul att få göra reportage om det där som JAG tycker är intressant.

Det här har också varit sommaren när jag för första gången fick arbeta samtidigt som det smällde. Samtidigt som det otänkbara hände. 22 juli och dagarna som följde kommer jag sent att glömma. De där timmarna mellan 15.30 och 23.00 den där fredagen har för alltid etsat sig fast. De där timmarna när vi fort fort fort skulle vi få tag i personer som kunde berätta, fort fort fort skulle vi försöka kabla ut så mycket information som möjligt. Timmarna när jag bara koncentrerade mig på att hitta telefonnummer, skriva mail, sms och twittra ut efterlysningar. De där timmarna innan jag tillät mig själv att försöka förstå vad det var som hade hänt.

Fortsätt läsa Den där dagen