Det är tomt efter dig, underbara Nils

Skärmavbild 2014-03-11 kl. 16.56.53När budskapet om korrespondenten Nils Horners tragiska död i Kabul har kablats ut över världen får jag sms från flera vänner. De vet att jag har jobbat tillsammans med Nils. De vet det för att jag har pratat om Nils. Många gånger. Jag har berättat om hur imponerad jag har varit av hans lugn trots att sändningen knappt går i lås. Om hur ödmjuk han alltid var – trots att han sannolikt alltid var den i rummet som visste mest. Även när jag var ny, ung förvirrad timvikarie, fick han mig aldrig att känna mig dum. Aldrig någonsin. Han litade på mig, på oss reportrar, hur oerfarna vi än var.

Det märktes att han njöt av att få komma hem på sommaren och att för ovanlighetens skull arbeta på en redaktion. I stället för som annars – ensam ute i fält. Han tog varje chans han fick att umgås och vara social med sina kollegor. Ibland gick vi ner till Strandbryggan efter jobbet och det var såklart Nils som bjöd på ölen. När det anordnades sommarfest ute i parken pratade han med alla och stannade ofta kvar till sist, dansade och njöt. Varma dagar på redaktionen gick han och köpte glass till oss allihop.

Det var också Nils som skickade ut mig att sända live för första gången. Att jag aldrig hade gjort det förut bekymrade inte Nils. Han sa bara ”Ja, men det är väl på tiden då, åk nu!”. Efter den skakiga sändningen skickade han ett sms: ”Åsa! Vilken otroligt bra HF! Du var så lugn och säker och gästerna klockrena. Tack! /Nils”

Nils, det är jag som ska säga tack. I dag är jag så innerligt tacksam över att jag fick chansen att arbeta med dig, att jag inte bara fick ta del av dina otroliga reportage, utan också få en glimt av din fantastiska person. Du kommer alltid att vara en inspirationskälla och en enorm förebild. På alla sätt.

Det blir tomt utan dig.

Annonser

Hon vill att vi ska se

Maryam al-Khawaja. Foto: Carl Fridh Kleberg/TT/Scanpix

Igår sändes mitt reportage om Stieg Larssonpristagaren Maryam al-Khawaja. Jag träffade henne på ett hotell i Gamla stan, vi satt i restaurangen och pratade i nästan en timme. Det var spännande, inspirerande och viktigt. Hon hade väldigt mycket att berätta, om hur hon kämpar för att världen ska få upp ögonen för vad som händer i Bahrain. Arabtstaten där upproret fortfarande pågår men som omvärlden tycks ha glömt bort. Som vi tycks ha glömt bort.

För att följa hennes arbete och utvecklingen i Bahrain, följ @MARYAMALKHAWAJA på Twitter.

Lyssna på reportaget genom att klicka på bilden.

Att inte vara bäst

Jag är inte van vid att misslyckas. Det brukar gå ganska bra för mig. Idag gick det inte som det brukar, jag kuggade min uppkörning. Kanske nyttigt att misslyckas ibland, men framför allt är det misslyckandet i relation till andras framgångar som känns tungt. Och den insikten känns sorglig. Varför spelar det roll hur det gick för de andra som körde upp i Flen idag?

Imorgon börjar jag ett fyramånadersvikariat på Studio Ett i P1 på Sveriges Radio. Där är jag van vid att känna mig liten, underlägsen och osäker. Kanske bottnar det i att jag tog mina första stapplande steg på Studio Ett-redaktionen som praktikant. Det var ett tag sedan jag jobbade där nu, hoppas att den där osäkerheten ska ha försvunnit. Jag älskar att jobba i Radiohuset. Jag vill kunna gå genom de långa korridorerna med rak rygg och huvudet högt, känna att jag har rätt att vara där, att jag förtjänar att vara där. Det senaste årets meriter borde ha åstadkommit just det. Men det visar sig väl imorgon.